Kärleksbekymmer
Okej, jag tänkte bara introducera er i mitt liv i allmänhet lite, inte bara om ätstörningar.
Så därför tänkte jag att ni kanske vill läsa lite om mig och mina svårigheter vad det gäller kärleken också...
Den är minst sagt komplicerad!
Men jag ska göra ett försök till att förklara ändå.
När jag var 14 (är 16 nu), konstaterade jag att jag absolut inte var heterosexuell. Men jag kunde inte sätta fingret på om jag var homo eller bi.
Efter en våldtäckt som skedde i mars 2009, precis innan jag fylde 16, blev jag otroligt avskräckt från killar, och drog slutsatsen att jag nog var gay. Ïntresserade mig för en tjej väldigt länge och så...
Hur som helst, så bor jag tillsammans med min pappa, hans tjej, och min 21(snart 22)åriga kusin (kille).
När jag berättade om mina psykiska problem för familjen, reagerade min kusin ganska så milt på saken i sig. Men han sa att vi skulle klara det här tillsammans.
Från tisdag till och med lördag den veckan, låg jag bara hemma och skakade som ett asplöv. Jag hade rivit upp så många sår, så många minnen som jag bara försökt förtränga tidigare.
Men då fanns min kusin där. Vi skulle klara det här sa han, gång på gång.
Han låg bredvid mig på sängen. Bara låg och höll om mig. Borade ner sitt ansikte mot min hals och bara låg där. Flera dagar i rad låg vi så.
Och den trygheten jag kände där och då, den har jag aldrig tidigare hittat hos någon annan. Aldrig!
Att ha J liggandes bredvid mig i sängen blev ett beroende. Ett måste.
Och ofta fick jag det jag behövde.
Men jag började kräva mer. För jag märkte att det fanns något mer än bara att stötta mig, bakom hans pannben med. Precis som det gjorde inom mig.
Någonting som jag själv skulle tro är kärlek.
Men vad gör man då, när man gått och, som en person som definierar sig själv som gay, går och kärar ner sig i sin drygt fem år äldre kusin?!!
Och dessutom bor under samma tak som honom?
Vad gör man när han ena sekunden ligger och pussar dig i pannan, kanske till och med på läpparna, stryker dig över ryggen och kramar dig så hårt att du tror att du ska gå sönder. När han kommer in och väcker dig på morgonen och serverar kaffe på sängen. När han ligger kvar inne på din säng och strycker dig harmoniskt över håret tills du somnar.
Och nästa dag sitter han vid datorn. Ger dick knappt så mycket som en blick när du kommer hem. Avböjer alla ideér om att kika på film, få massage, spela kort, allt. När han ger blanka fan i dig.
Vad gör man då? Har ni några tips? (och jag kan redan nu säga att jag är för feg för att prata med honom om det. Tänk om han inte alls upplevt det på samma sätt. Tänk vad det blir till att göra bort sig. Och inte kunna gömma sig någonstans. Inte kunna undvika honom efter det. För man bor under samma tak!)
xoxo Mikaela
