Damnfuckinglife

vaknade av ett stycke mor i morse, och precis innan jag somnade om messade älsklingen och frågade om jag var vaken. När jag svarat ringde han snabbt upp, och lättnaden över att få prata med honom var enorm. Vi hade väl egentligen inte jättemycket att säga varandra. Antagligen har vi tänkt sönder alla ord och förklaringar redan. Men att äntligen få höra hans röst var fantastiskt. Saknar min ögonsten och försöker få tag i honom. Men han svarar inte just nu. Vet inte om det är det att han är hemma hos sin morsa eller vad det beror på. Men hur som helst så vet jag nog att jag vågar slänga iväg ett mess ikväll, utan att han blir arg. För hjärtat verkade faktiskt inte allt för sne när vi snackade. Han kunde till och med säga att han saknade mig, och sluta samtalet med 'puss'. Nehe nu ska jag väl ut och frysa eller nåt.

Någon gång när jag har tid och ork kommer jag nog att skriva ut hela historien om hur saker och ting blev som de blev. Men just för tillfället behövde jag bara få skriva av mig om hur ont det kan göra att sakna någon. För hur lite du än förstår mig just nu, så måste jag ändå säga att jag saknar dig. Jag ångrar mig nå' grymt och önskar in i det sista att allt kunde vara borta. Försvunnet. Alla ord som blev så fel och alla avsikter som aldrig fanns. Jag älskar dig, och vill inget annat än att få ha dig kvar hos mig. Men samtidigt förstår jag om du inte längre kan. Jag förstår. Men jag saknar dig. Förfärligt mycket. Du har alltid en speciell plats i mitt hjärta, och jag vill att du ska veta det. Puss på dig!